Maskrosbarn

Jag har haft långa dagar känns det som, ja dom har varit längre än vanligt på nåt lustigt vis. Har fått gjort hur mycket som helst.

Har återupptagit kontakten med en person som stod mig mycket nära, när jag va ca 16-17 år gammal.
Då gick vi många timmar på grusiga vägar, uppför branta backar och pratade om livet. Om det livet som fanns just då iaf. Jag hade just börjat på mitt första sommarjobb, och jag kännde mig vuxen. Det var som en ny tid började då den sommaren, allting blev på allvar. Och det var underbart.

Då var kärleken också på allvar, det hade den inte varit innan. Den sommaren planerade vi våran framtid, vilka vägar vi skulle gå. Vi skulle alltid vara fria, göra som vi ville, resa på långa resor och bara ta dagen som den kom.

Vi var maskrosbarn, vi klarade oss alltid. Så är det fortfarande, jag kommer alltid tillbaka, jag växer där ingen tror att något kan växa. Motgångar gör oss starka, sägs det. Kan nog stämma ibland, men även en maskros kan få fläckar som aldrig går bort. Men den överlever.

Min gamla vän har också överlevt, trots våran uppväxt bland dom dystra betonghusen, eller kanske tack vare den uppväxten.  Vi överlevde !!  Och alla minnen från tiden är just bara minnen nu. Minnen som finns inom mig, som får mig att vara den jag är. Minnen jag är tacksam över att jag har i dag.

Kärlek till er.
//M